Olle fick idag uppleva sin första elchock och lärde sig fort att nu är det inte längre tillåtet att stoppa ut huvudet mellan trådarna. Nu har han alltså uppnått den aktningsvärda åldern av fem dygn och har utvecklat syn och hörsel så att han kan uppfatta eltrådarna och undvika dem.
Stackars lilla Rose hade ett otäckt blåmärke vid ena sömhålet i foten och står nu med bandage och ser eländigare ut än förut. Som tur är så kommer hon att vara frisk om en dag eller två och på kvällen kunde hon faktiskt gå lite bättre på foten.
Midas fick också en ny sko efter att han hoppade ur sin sko i förrgår. Han blev så väldigt glad när han fick hoppa lite att han totalt tappade kontrollen över benen och viftade omkring som bara han kan. Ingen kan påstå något annat än att han är lycklig när han får hoppa, för honom är detta livet på en pinne.
Om man hittar en häst som tycker att det är så roligt att arbeta som han gör ska man skatta sig lycklig,det är långt ifrån alla hästar som har en så fantastisk inställning. Han är det ultimata beviset för att det inte sitter i exteriören utan i huvudet om hästen är bra eller inte. Oftast när jag kommer på veterinärbesiktning på tävling får jag kommentarer som ''det var en lustigt hopkommen häst '' eller '' har han varit mycket sjuk?'' Det blir ofta långa förklaringar om att han har alltid sett ut så här och att han faktiskt kan hoppa ändå fast han lutar åt ena hållet. När man ser honom utan sadel så tror man inte att det är möjligt, men med sadel på och hinder framför nosen blir han nästan snygg eftersom han då genomgår en otrolig förändring. Från att ha varit ranglig och sned växer han och spänner alla muskler i sin oproportionerliga kropp så att han blir en balanserad storgalopperande hopphäst. Han har en otrolig energi på banan och ser lite vild och häftig ut och syns verkligen i mängden. Han är lite som den fula ankungen som förvandlas till en svan förutom det faktum att han blir en ankunge igen efter att man sitter av. Att han dessutom plockar rosetter i nästan varje start är bara en bonus och han har gett mig massor av glädje och fantastiska minnen. Vissa hästar fastnar i hjärtat på ett speciellt sätt och han är av en de som kommer att finnas med mig länge precis som Gina, min första ponny, som fanns i så många år och påverkade hela verksamheten. Tack vare Midas har flera kontakter knutits, som tex familjen Hårdänge i Norrköping som har köpt flera ponnyer tack vare ett trasigt träns på en tävling...
Att Midas hamnade här var egentligen en slump och från början var det inte alls meningen att han skulle bli kvar utan han skulle ridas till och säljas lite snabbt. Han var resultatet av en liten inbyteshistoria som började med en treårig c-ponny och slutade med Midas. I början vågade han inte hoppa hinder som var högre än 90 cm och att gå framåt var något han aldrig hade gjort tidigare. Allteftersom tiden gick lossnade hans spänningar och hans kapacitet började visa sig så smått. På vår första tävling blev vi placerade, till min stora förvåning, och beslutet att sälja honom sköts så sakteliga upp längre och längre. Efter första starten i 130 var det helt bortglömt och han hade blivit en del av familjen. Han gick på ett år från att ha varit ostartad till placering i 120 och ett halvår senare startade han 130 med bra resultat. Förutom att han är en väldigt begåvad hopphäst är han dessutom världens snällaste och vänligaste häst. Han gör snällt allt man begär av honom och alla som har ridit på Midas är överens om att han är fantastiskt rolig. Med dressyryttarna kan han utföra alla rörelser och de som vill hoppa behöver i princip bara styra ungefär mot hindret och hålla i sig så sköter han resten.
Imorgon är det dags för en liten tur till Göteborg för att gå på Scandinavium och se världscupfinalen...
Jag hoppas att alla som inte får åka blir lite avundsjuka, det skulle jag ha blivit. Tänk, en hel helg med trevligt sällskap och fina hästar...
Tack och godnatt!