Livet på landet är ju som jag ofta påpekar inte alltid helt lugnt. Alla människor som bor på landet är tyvärr inte helt lugna och harmoniska heller. Vi hade en granne för några år sedan som ägnade sig åt att hota alla som red på en skogsväg som han påstod var hans trots att just denna väg är den gamla landsvägen och alltså inte riktigt går att stänga av varken för ryttare eller gångtrafikanter. Nu var han så tokig att han tog sin gamla volvo och körde efter alla ryttare han såg och ibland hade han tom ett gevär med som han gärna viftade med samtidigt som han skrek. Hans största problem var att han påstod att man inte fick rida där eftersom han hade skrapat vägen för att köra med sina travare där och hans travare sprang minsann i 70 kilometer i timmen och gick därför inte att stanna. Det hela löste sig dock då han sålde sin gård efter ett par år och flyttade till någon annan stackars ort.
Det är inte den enda dårfinken som bott här ute, jag har genom åren blivit utskälld av diverse olika tokskallar som inte har någon aning om vare sig sina rättigheter eller skyldigheter. Om man bor i stan så är det mesta väldigt inrutat, man följer de regler som finns eftersom man bor tätt inpå andra människor och det finns alltid någon som lyfter luren och ringer polisen om någon bryter mot reglerna. På landet är det mycket enklare att bryta lite lagom mot reglerna, det är inte så många som håller koll på en.
För tillfället råder det en liten konflikt rörande en väg som går över min mark som är helt oreglerad. Längs vägen bor det lite folk och de hade ingen aning om att man faktiskt bör ha en reglerad tillfartsväg till sin fastighet och även om man anser att skötseln ändå verkar fungera så är det lämpligt att ordna med det juridiska kring vägen. Nu är det väl lite så att skötseln av vägen inte riktigt fungerat så bra som man vill låta påskina, i verkligheten så är det så att konflikter kring denna väg har lett både till handgripligheter och diverse polisanmälningar. Nu när jag då har ansökt om att lantmäteriet ska göra en förättning så att vägen blir samfälld så har man plötsligt glömt alla dessa slagsmål eftersom det nu finns en gemensam fiende, nämligen undertecknad. Jag är nu inte skapt på det viset att jag blir avskräckt av att ilskna grannar försöker ändra min inställning till det hela, när de försöker utöva påtryckningar eller tom komma med hot så blir jag ju bara mer övertygad om att detta måste regleras. Är det något jag går igång på så är det när jag vet att jag har rätt och möter motstånd. Nu är detta inget som jag bara hittat på själv, lantmäteriet vill att vägen regleras, de jurister jag talat med säger att det är självklart att den ska regleras och alla andra vettiga människor förstår att om man bor på landet så måste man ha en tillfartsväg till sin fastighet. Vad gäller hot och påtryckningar så får de inte önskad effekt då det bästa sättet att hantera sådant är att lugnt tala om att man inte tycker att det är ok och sedan förklara att man inte har något emot att ringa polisen om det är så att detta fortsätter. Det är lustigt att vissa män tror att bara för att man är en inte alltför stor kvinna så ska man bara ge med sig så fort man möter motstånd. Jag är väl någon slags feminist då jag tror stenhårt att alla sådana manliga maktstrukturer måste bekämpas.
Jag har aldrig blivit mobbad och har haft turen att alltid ha lätt för att uttrycka mina åsikter och det gör faktiskt att det är ganska så lätt att stå på sig oavsett hur mycket ilska man möter. Oftast så blir ju folk dessutom arga just för att de har fel och börjar förlora fotfästet det blir då omöjligt att diskutera vettigt men samtidigt lätt att plocka isär deras argument. Ibland kan man dock bli förbannad av rätt anledning och om man då har jobbat lite med sig själv så kan man fokusera den ilskan och få lite extra skärpa, men gränsen mellan förlorad kontroll och ökad skärpa är hårfin. Just nu är jag lite lagom förbannad på de personer som försöker skrämmas och använda hot för att få genom sin vilja, men jag har inte gått över någon gräns och har absolut mer kontroll på läget än vad dårfinkarna har.
När det gäller min personliga säkerhet så har jag några ganska så stöddiga livvakter som alltid håller sig i min närhet. Flickorna må se gulliga och glada ut för det mesta, men 90 kilo boxer och tre tandfyllda gap borde iaf inge någon slags respekt (18 kilo mops med två små trutar räknas endast som larm, inte beskydd). Jag sover iaf gott om nätterna och behöver inte gå och älta vad alla dårfinkar och dönickar säger eller gör, de gräver bara ner sig själva när de inte tar reda på hur saker fungerar i resten av världen.
Boxerkompaniet, alltid redo...
Tack och godnatt!