Stackars Astrid har haft en lite dålig period i livet den senaste veckan. Hon har ju gått från att vara den ständigt omskrivna huliganene till att bli en riktigt välartad liten hund, men nu får hon vara med igen då hopn har drabbats av en osedvanlig otur på sistone. det hela började med att vi skulle ta en trevlig skogspromenad med svampplockning. Glad i hågen studsade Astrid iväg över åkern och skulle bara hoppa över ett dike ut i skogen då hon plötsligt får en eltråd rätt i nyllet. Hon hade inte sett den och tyvärr så var det massor av el i den. Det enda jag såg då av Astrid var en förskräckt tjutande hund som försvann som en oljad blixt upp i skogen. Efter det så varken syntes eller hördes hon hon av och med växande oro fick jag gå efter och ropa. Hon var verkligen spårlöst försvunnen. Efter att ha letat en stund insåg jag att hon kunded vara precis var som helst så för att bli mer effektiv så gisk jag hem med de två andra hundarna och slängde mig upp på Nelly för att rida ut och leta. Efter att ha letat förtvivlat i ca två timmar så ringde iallafall Märta och sa att nu satt en liten Astrid i hennes trädgård, puuh vilken lättnad. Astrid är ju inte en lättskrämd hund men att få en ordentlig elstöt rätt i ansiktet kan ju få vem som helst att springa bort en stund, men som tur är så var hon vettig nog att leta sig hem ändå. Det var nog värre för matten som hann se framför sig alla möjliga scenarier där överkörd av tåg och andra hemskheter ingick.
Nu slutade inte Astrids oturssvit där, bara några dagar senare så kom hon och lade sig i en liten boll vid ridbanan och såg olycklig ut igen. Efter att ha vänt på henne så såg jag en väldigt röd mage med tydliga brännmärken efter någon slags snöre. Troligtvis har hon återigen haft närkontakt med en eltråd, men denna gång genom att trassla in sig och bränna magen. Man kan inte annat än tycka väldigt synd om henne då hon sedan hasade runt i flera dagar med otäcka vätskande brännsår som måste svida enormt. Nu är hon ändå också en väldigt tålig hund så hon har helt enkelt hållit sig från att slicka på magen så den har ändå läkt snabbt.
Astrid har ju egentligen haft en väldig tur genom livet då hon ägnat sig åt otroligt mycket tokigheter innan hon lugnade ner sig. Jag har fortfarande tuggmärken på den stora köksknivens handtag efter Astrids jonglerande med densamma för ett år sedan och med tanke på de otaliga gånger hon hängt i en hästsvans så borde hon haft betydligt värre skador vid det här laget.
Astrid när hon drar en något irriterad Titti i svansen...
Det blir ju faktiskt nästan inget AAAAAASTRIIIID längre då hon nästan har blivit den perfekta lilla hunden. Nuförtiden hör man snarare mer KAJSAAAAA AAAAKTAAAA! Mopsen har ju, om det nu är möjligt, en ännu sämre överlevnadsinstinkt än boxern när det gäller det här med att stå under hästhovar och bakom backande bilar. Jag funderar skarpt på att sätta på Kajsa en sådan där liten flagga som man har på barncyklar som står rätt upp så att man ska se dem. Nu är ju Astrid Kajsas största förebild men om hon ska försöka leva upp till Astrids nivå vad gäller tokigheter så får hon nog ändå jobba på lite mer.
Kajsa med sin största idol...
Tack och godnatt!