För tillfället är installning och klippning av lurviga ponnyer en av mina huvudsysselsättningar. Det är helt fantastiskt vad mycket päls en liten söt welsh kan producera redan så här tidigt på hösten, de förbereder sig tydligen för ytterliggare en vargavinter. Själv ser jag inte fram emot kyla och elände men det är ju som det är. Understället sitter på sedan ett par veckor och kepsen är nästan utbytt mot mössa.
Varje år så är det samma sak, en lätt panik infinner sig när man står inför installningen då man inser att det finns en eller två hästar mer på gården än vad man tänkt sig. I år så har jag på något sätt råkat få två nya hästar som inte alls var inplanerade så nu står jag där igen och funderar på vilka som ska sova var och om jag ska bli tvungen att packa dem på höjden. Nu brukar det ändå alltid lösa sig då man ju säljer hästar ibland också och jag har ju fyra stycken till salu just nu(kom och köp, kom och köp).
Lilla Maggan (Salstas Magnolia) är min första planerade welsh, jag förälskade mig i henne som föl och i våras blev hon min...
Hon är inte bara vacker som en dag, hon är dessutom den snällaste mest lätthanterliga lilla häst man kan tänka sig. Egentligen har Maggan bara ett litet fel, hon är en notorisk liten rymmare. Man vet liksom aldrig riktigt var man har henne, för det mesta hittar man henne dock i en grästuva i närheten av en hage, just bara lagom nära för att ha lite sällskap men ändå utanför så att man kan gå vart man vill. Hon blir ändå alltid lika glad när man kommer och hon följer gärna med in i stallet trots att hon som bestraffning blir inlåst någon dag medans matten letar efter hålet hon rymt genom. Tyvärr så finns det sällan något hål utan hon rymmer oftast genom att stå och lyssna på tråden och sedan dra under den superfort mellan elimpulserna. Nu brukar denna rymningsbenägenhet gå över när de blir äldre, Nelly brukade göra likadant när hon var ung men hon rymmer numer enbart om elen är avstängd och maten är absolut slut.
Det är ganska så intressant hur fort man glömmer hur besvärliga vissa var som unga. Astrid var nog den värsta huliganhunden man kan tänka sig, hon åt upp mattan i trappen, en mobil, ett antal datamöss och rymde konstant. Hon är nu en väldigt trevlig figur som mest är glad och trevlig och som varken rymmer eller äter upp mattens saker. Konstigt nog hade jag glömt hur eländigt det var med henne och därför behöll jag lilla Diddi som var så söt och så otroligt lik min favoritastrid. Det beslutet får jag nu betala dyrt för då Diddi nu har rivit tapeten i hallen, ätit upp fjärrkontrollen till teven plus att hon förstör allt löst gods som förvaras inom räckhåll för en liten boxer. Diddi slår faktiskt sin mor något då hon dessutom har lyckats bli sparkad i huvudet så att hon fått hjärnskakning vilket bara saktade ner hennes förstörelsekampanj under ett par veckor. Diddi lever efter den eviga boxerdevisen att om ingen sagt att man inte får göra en sak så måste man prova om det går (när man sedan kommer och säger att man inte får göra så blir de alltid lite förvånade och skyller på att man borde ha informerat om detta i förväg eftersom man som boxer ju inte kan gissa vad människorna anser är en dum idé)
Kontrasten mot att ha en liten Curt-Åke som ändå är lika gammal är enorm, han har inte försört en enda av mina ägodelar. Det enda som hänt med honom är att han tar efter Kajsa vad gäller mopsdödsförakt och han sitter därför allt som oftast mitt på spåret när man kommer ridande. Två gånger har han nu blivit påriden, men detta verkar inte få honom att förstå att han ska hålla sig utanför ridbanan. Mopsarna kör något slags "chicken race" varje gång det kommer något stort mot dem, de stirrar på hästen och man ser hur de tänker att eftersom de borde synas så borde ryttaren svänga. Ju närmre man kommer desto mer stirrar de och de viker inte en tum. Det är inte bara hästar de gör detta med, de gör samma sak när man kommer med traktorn eller bilen.
Chicken race-experterna...
Det är bara att konstatera att det vore väldigt intressant att få se vad som rör sig i både mopsarnas och boxrarnas hjärnor och trots allt så älskar jag alla mina små hundar även om man får gråa hår av att städa upp efter huliganerna.
Tack och godnatt!