Eländes elände måste jag få säga idag. Det visade sig att lilla stackars Ettan inte alls var allergisk mot getingstick, han hade faktiskt snarare blivit huggormsbiten. Det hemska har nu hänt att hans hjärta gav upp och han somnade in under natten. Det var en stillsam död, jag hittade honom i soffan lugnt insomnad. Det kan hända om de blir huggormsbitna att hjärtat blir påverkat och det slutar till sist att slå. Jag åkte ju in till veterinären, men vi gjorde då gemensamt bedömningen att det troligtvis var en geting, men ibland så kan man ha fel. Nu är det så att i sådana fall där hjärtat blir förstört så är det oftast ändå inte mycket man kan göra, kanske hade det gått att rädda honom om man gett serum, men han var ju faktiskt helt som vanligt hela helgen och serum ger man ju bara om hunden är riktigt allmänpåverkad. Det måste dessutom ges inom ett dygn från själva bettet för att ha verkan.
Självklart är jag både ledsen och arg på mig själv att jag inte åkt till ett stort sjukhus, men med facit på hand så måste jag nog ändå acceptera att utgången troligtvis blivit densamma. Lille söte Ettan som aldrig gjort en fluga förnär hade verkligen otur. Det verkar nästan vila en liten förbannelse över mina valpar efter Astrid, detta är ju den andra jag förlorar pga en olyckshändelse. Lilla Fiffi som satte en matbit i luftstrupen var ju en väldigt konstig olyckshändelse och nu lille Ettan. När Fiffi dog sa veterinären att det inte gått att rädda henne ens på ett sjukhus då matbiten kilat fast sig så olyckligt att det krävts omedelbar sövning och operation inom ca tre minuter ( jag fick efter det välmenande tips om hur man gör heimlichmanöver på hund, kan inte säga att det var särskilt uppskattat och hade definitivt inte hjälpt). Samma sak gäller nu med lille Ettan, jag har pratat med veterinären och det finns inga råd som någon kan ge nu som skulle hjälpt, detta var en olycklig händelse som har hänt och inte kan göras ogjord. Just döden är ju ett definitivt avslut och det bästa är att acceptera det som hänt, "tänk om" är en helt meningslös fras i detta läget, Ettan blir inte mer levande hur mycket man än önskar det.
Jag pratade med bästa Bettan i morse och hon sa något väldigt klokt: det som skiljer en bra uppfödare från en dålig är förmågan att se framåt även i förtvivlade lägen. Det är ett klokt tänk vad gäller det mesta här i livet, men framför allt när man jobbar med levande varelser. Det händer hela tiden tråkiga saker då livet är förgängligt och ibland för kort, men samtidigt är livskraften den starkaste som finns. För varje individ som dör så föds det nya och att få vara med på den resan är det häftigaste som finns. Kanske har min barndom lärt mig just detta, att aldrig räkna med att livet varar för evigt. Jag hade ju flera val att göra när jag växte upp utan föräldrar, det viktigaste var om jag skulle se bakåt resten av livet och vara bitter eller om jag skulle se framåt och leta efter det positiva, se livskraften helt enkelt.
Elsa står nu för den där livskraften, sex underbara små trynen blev resultatet av den där lite olycksaliga tjuvparningen. Även Maggan får stå för livskraft då hon nedkom med ett fantastiskt gulligt hingstföl efter Splendid (lite mer planerat).
Sötaste Elsan med sex små trynen...
Finaste Maggan och gulligaste fölungen ( samt barnvakt Gullan som tar siesta)...
Vissa kanske tycker att det är hemskt att se, men ibland är faktiskt döden fridfull och inte så hemsk ( det går att låta bli att titta också, ert eget val). Vila i frid behöver man knappt säga till någon som somnat in så lugnt att det inte ens märktes förrän jag gick fram och kände på honom.
Lille Ettan lugnt insomnad i sin favoritsoffa...
Tack för idag även om det på det stora hela var en skräpdag.