Astrids små valpar är nu inte längre så små, de är ena riktiga terrorister på det vis som bara en skock med sju boxervalpar kan vara. Astrid är ganska så trött på dem då de bara suger ut henne totalt varje gång hon sticker in näsan hos dem. De små mopsarna har varit små mönsterbarn hela tiden, de är tysta och lugna och leker i lagom dos så vi har helt enkelt blivit bortskämda. Boxrarna däremot larmar och bråkar mest hela tiden och försöker smita så fort de bara kan. I förrgår så hördes det plötsligt ett tjut ifrån köket som hade en nivå som motsvarade en mistlur. Lilla Doris hade fastnat med en tå i kompostgallret under ett utbrottsförsök och skrek nu i högan sky på hjälp. När jag väl petat loss den lilla tån så slängde hon sig igen på gallret och med hjälp av några syskon så vältes hela gallret och flyttades över köksgolvet. Nu var det alltså slut med den lilla friden som jag njutit av i vetskapen om att de iallafall var lite inhägnade, boxerhuliganerna har nu övertagit hela köket och all matlagning är i det närmaste omöjlig då små sylvassa tänder konstant begravs i hälsenor och tår. I kriget om att få lite lugn har vi nu kommit på att om man släpper in fyra små mopsar i tjugo minuter så tar sju boxrar slut och tuppar av i en hög. Det blir en väldigt rolig blandning av valpar som glatt skuttar runt och leker och ååååå-faktorn är skyhög. Vi har även börjat ta ut dem lite i solen och igår var nästan alla barnen i stallet samtidigt och jag misstänker att både valpar och barn hade ungefär lika mysigt i solen. På denna bild finns faktiskt hela skaran av valpar med...
Pussgurkor...
Jag tror att det är väldigt nyttigt att valparna får möjlighet att miljöträna med både människor och hundar, det underlättar inför framtida äventyr.
Jag är ju lite av en nörd när det gäller uppfödning och djurens utveckling och det är intressant att se hur mycket snabbare boxrarna är i sin utveckling än mopsarna. Jag vet inte om det beror på att boxrarna ska bli stora brukshundar eller om det bara är en skillnad mellan just dessa två kullar, men det man kan se är att fysiskt så utvecklas de ungefär i samma takt men mentalt så är boxrarna mycket tidigare. Boxrarna som är tre veckor yngre än mopsarna har ungefär samma sociala färdigheter som mopsarna. En annan stor skillnad är att boxrarna hela tiden använder sin nos, de sniffar igenom alla nya tår och vid första utebesöket så stoppade de näsan i backen och en av dem hittade direkt en liten hästbajs som snabbt åts upp. Mopsarna springer bara omkring med näsan i vädret och använder sina små ögon ungefär lika mycket som nosen. Med mina tidigare kullar har jag också experimenterat med hur tidigt det går att lära dem ett enkelt kommando. De har faktiskt vid sex veckors ålder kunnat lära sig att sitta på kommando. Nu har jag börjat prova med de må mopsarna men de har väldigt svårt för att hitta varifrån kommandot kommer, kanske är det svårare för en så liten knodd att hitta kontakten. Faktum är att av alla hundar jag haft så är mopsen Kajsa den som haft absolut lättast för sig vad gäller träning så mopsarna kommer igen lite senare, men i detta tidiga skede så är boxrarna mycket mer lättränade.
Även hästar har ju en utvecklingskurva vad gäller inlärning och många gånger så har folk lite för bråttom med dem. En ettåring kan inte uppföra sig lika väl som en tioåring, den har inte kommit dit i sin mentala utveckling. Om man tittar på dem i hagen så ser man hur de äldre hästarna sakta ökar kraven på deras beteende. Fölen kommer undan med de mesta, de är också av naturen små terrorister och det dröjer tills de är ungefär två år innan de förväntas förstå alla sociala regler. Om man då lägger till en massa människoregler så blir det mycket en stackars häst ska lära sig och man får därför ge dem lite tid. Om fölen sparkar efter en så får man inte bli förvånad eller arg, det är bara ett normalt beteende. Naturligtvis ska man korrigera dem men man får inte bli förvånad om det inte hjälper, de har inte riktigt förmågan att helt ta in vad de gjort för fel. Med fölen får man helt enkelt göra om samma korrigering tills den har kommit så långt att den förstått vad man vill. Om en häst som är äldre än två år sparkar efter mig så blir jag däremot mycket mer bestämd i korrigeringen, den har tillräckligt bra språkförmåga för att förstå att jag inte vill att den gör så.
Alla djur har ju inte bara en för arten normal utvecklingstakt, de har även en personlig utvecklingstakt och om man försöker forcera dem så blir det inget bra. Ett ungt djur som inte lyder behöver tålamod och åter tålamod och om man bara hittar rätt i utbildningstakten så kan man få en underbar vän.
Tack och godnatt!