Efter att ha tillbringat ett antal timmar med att stirra på ett litet hål i ett ägg har jag nu insett att jag är en total nörd vad gäller det här med uppfödning. Att se en kyckling försöka ta sig ut ur sitt ägg är ingen blixtrande upplevelse, den gör ett litet hål och sedan ligger den bara där i ungefär tolv timmar innan den liksom växt ur skalet så att det ramlar i bitar. De förlossningar jag är van vid brukar vara dramatiska och explosiva på något sätt, det här var mest segdraget. Resultate blev iallafall mycket bra så nu har jag fyra små gula kycklingar som sitter och piper i en låda i köket. Nu följer då en period av mätning och vägning för att kunna följa deras utveckling och för att senare kunna optimera resultatet på framtida kycklingomgångar.
Mitt kök är nu alltså fullt av nya små liv, det finns nog faktiskt få saker som ger en så positiv energi som att få gå in där och pyssla med alla små gullefjun. Det blir ju ganska så mycket pyssel då små mopsvalpar måste äta ofta och den slarviga modern inte är så intresserad av dem. Kajsa går bara dit när hon fått så mycket mjölk att det blir obekvämt, hon vägrar dock att umgås med sina små telningar, de är mest besvärliga enligt henne. Diddi och Astrid har därför tagit över och ägnar nu en massa tid åt att hjälpa valparna att bli små hundar. Valparna märker nog ingen skillnad utan tar det hela som helt naturligt, att bli uppfostrad av två jätteboxrar är säkert nyttigt för små moppeloppor (Curt-Åke är ju faktiskt ett levande bevis på att det fungerar att vara en mops som tror sig vara boxer).
Diddi tar nu sin plikt som flockmedlem på största allvar och hon har faktiskt hittat det perfekta sättet att bidra. Uppe i skogen bor det en rävfamilj och nu har tydligen Diddi hittat deras lya. Hon tar nu tur efter tur upp dit och kommer hem med diverse skatter som hon lånar från den stackars rävfamiljen. Jag kan riktigt se framför mig hur hon, glad i hågen, kommer skuttande till deras lya och snor deras surt ihopskrapade benknotor som de tänkt äta själva. Diddi är ju vänligheten själv men när hon vill ha något som någon annan har så smyger hon liksom fram och lirkar loss den åtrådda saken och sedan skuttar hon iväg, övertygad om att ingen kommer ikapp henne. Stackars Curt-åke råkar ut för detta dagligen och det gör fullständigt detsamma hur argt han morrar och försvarar sina saker, Diddi lägger bara en liten tass på honom och så bänder hon loss hans leksak och så är den hennes. Nu är det inte bara synd om rävfamiljen för att Diddi är där och stör, de har dessutom skabb och kommer ju därför troligtvis att stryka med. Förutom de stora benknotorna har nu Diddi alltså släpat hem lite rävskabb också så nu blir det allmän behandling av hela boxerkompaniet inklusive de små mopsrekryterna. Rävar är faktiskt ganska så praktiska att ha då de städar upp gamla kadaver, men då gäller det att inte ha en boxer som springer och hämtar hem deras byten och förstör deras liv.
Det här med rovdjur är ju en brännhet fråga just nu då vargdebatten rasar lite överallt. För mig känns det inte okej att ha en varg just där jag bor, inte för att jag avskyr vargen utan för att det är så tättbebyggt att den inte har någonstans att ta vägen. Den varg jag krockade med har ju traskat fram och tillbaks över åkrarna utanför mig och detta säger att den inte är helt normal, en normal varg är skygg och springer inte runt på en golfbana full med golfare och går inte förbi en grävmaskin med tillhörande gubbar mitt på dagen. Den varg vi har här har alltså setts gå under motorvägsbron och sedan har den gått förbi grävmaskinen som stått och grävt i diket, traskat vidare förbi min gård bort mot Järna, allt detta vid tio på förmiddagen. Om detta skett en gång så hade man mest tänkt att den säkert var rädd och förvirrad och bara skulle ta sig förbi, men nu har det skett vid flera tillfällen och det betyder att det är ett invant beteende. Nu har man filmat en varg i Gnesta för några dagar sedan som också har ett lite udda beteende SE HÄR .
Skulle verkligen någon vilja möta den här vargen om man hade en hund med sig? Den är helt klart inte normal, inget normalt vilt djur går så nära två människor mitt på dagen. Nu stod ju dessa personer still, men hur hade vargen reagerat på en hund som kanske gjort ett utfall i kopplet? Visst kan man möta lösspringande hundar när man är ute och går men man ska vara medveten om att en hund har människovana och slåss mest för att hävda dominans medan en varg går till anfall för att döda så fort som möjligt. Det enda sättet vi får försvara oss genom är att skrämma bort vargen från området, men då är frågan hur sjutton man ska lyckas skrämma en varg som inte är rädd?
Jag är ju för det mesta en positiv natur men detta kan inte sluta väl, varken för vargen eller för de tamdjur som kan råka hamna i vargens väg. Enligt Länsstyrelsens egna noteringar har man planterat ut varg norr om Stockholm och någonstans i Södermanland, dessa vargar måste ju på något sätt ha hanterats av människor och frågan är hur nyttigt det är att hålla på och blanda sig i naturen på det viset. Ett tättbebyggt jordbrukslandskap är inte en naturlig miljö för en varg och den anpassning den gör är antagligen inte att bli skyggare eller mindre jaktbenägen utan snarare att bli mer orädd och därmed en större fara för tamboskap. Jag skulle inte vara särskilt bekymrad om någon sa att det finns varg och ingen någonsin såg den, då skulle den ju vara normal. Jag hade en diskussion för några år sedan med en kompis som växt upp i ett område med varg och hon förstod inte problemet med att ha varg eftersom de aldrig sett den och jag kan idag förstå den hållningen då man ju inte har någon anledning att frukta något som kanske finns i skogen men som aldrig syns eller ställer till problem. Nu var detta ett område med enorma skogsområden där vargen kunde springa i timmar innan den stötte på ett hus, där jag bor tar det ungefär tio minuter för en varg att springa genom den absolut största skogen vi har (förutsatt att den tar den längsta vägen där skogen är som bredast).
Jag hoppas att vargen tar sitt förnuft till fånga och flyttar någonstans där det finns lite mer skog att bo i, men tyvärr så är det inte sannolikt att den förstår detta och med lite otur så är den redan så förstörd av alla människomöten att den fullständigt tappat respekten.
Tack och godnatt!