VART HAR VÄXTHUSEFFEKTEN TAGIT VÄGEN? jag hasar nu runt i tre decimeter nysnö i tio minusgrader och det är inte ens första december. Hur i hela fridens namn förklarar man detta nu i den globala uppvärminingens tidevarv. Jordens medeltemperatur har ju stigit men tydligen så har just den svenska medeltemperaturen för tillfället sjunkit. Jaja, jag vet, forskarna kan förklara att de kalla vintrarna vi har börjat få med mycket snö faktiskt beror på växthuseffekten som får havsströmmar att flytta på sig som gör att det blir mer snö och mer kyla på vintern osv, men ändå jag såg ju fram emot medelhavsklimat och palmodlingar.
Hästarna är iallafall glada som lärkor, de gillar snön och har ju både fettlager och päls som skyddar mot eventuella köldknäppar. Hundarna har det lite besvärligare då de ju inte har så mycket hår och dessutom så har varken Astrid eller Ida några fettlager att tala om. Astrid har ju inte så långa ben ännu så hon bli väldigt kall om lilla magen och hon stannar därför helst inne i stallet. Ida är som vanligt stålhunden som ingenting biter på och hon hoppar glatt runt i snön helt oförstående till varför det lilla eländiga barnet bara står och huttrar. Bina kör sin vanliga vinterstil, snabbt ut och kissa och sedan in i värmen igen. Bina blir, precis som jag, lika förvånad varje år över att det kommer snö igen och hon brukar börja med att gå ut i den för att sedan stanna upp och inse att den är lika kall som förra året....
Ida i "alltidredo" pose...
Astrid har ju tagit på sig en stor del av ansvaret för det här med utvallning av hästar. Nu tycker väl ponnyerna att hon inte är särskilt imponerande och de går varken fortare eller långsammare vad hon än gör. De har egentligen bara siktet inställt på sin höbal som de har i hagen och huruvida det hänger en boxervalp i svansen eller inte är inte relevant. Det är connemaratemperamentet som slår igenom när det gäller detta och roligast är att lilla Quriosa är den nonchalantaste av dem alla. Häromdagen så visade hon med stor tydlighet vad hon tycker om skällande boxervalpar. Hon började med att lite smått roat titta på Astrid som skuttar och skäller det värsta hon kan...
För att riktigt visa sitt totala förakt så lägger sig Quriosa demonstrativt ner sakta men säkert för att ta sig en lagom liten rull...
Astrid fortsätter, lite konfunderad, att skälla ut Quriosa som noggrant rullar färdigt...
När hon anser sig vara klar så traskar hon i sin egen takt ut till maten och lämnar en lite förvånad boxer som inte riktigt vet om hon har lyckats eller misslyckats med sitt jobb som vallhund...
Faktum är att jag ska inte bara klaga på snön. Häromdagen så fick Carro och jag en liten flashback till vår ungdom då vi ju älskade att galoppera runt barbacka på ponnyerna i djupsnön. Glada i hågen tränsade vi på Baresco och Arianna och gav oss ut för en liten busgalopp. Vi hade nog ungefär lika roligt som vi hade då och så här ser utsikten ut från en lurvig ponny ute i snön...
När jag sedan vände mig om för att fotografera Baresco och Carro så gjorde Arianna som en äkta ponny ska, hon tog ett litet bocksprång rätt upp i luften och tvärvände lite lagom fort. Det är tur att man har varit med ett par år annars hade man nog legat där i snödrivan. Nu satt jag kvar utan större problem men det roligaste var att precis i det ögonblicket som hon skuttade till så lyckades jag ta ett kort. Meningen var ju att det skulle tas bakåt men telefonen vreds till i samma ögonblick och blixten brann av rätt i ansiktet på mig själv. Så här ser jag alltså ut mitt i ett bocksprång på en busig liten ponny...
Roligt att notera att första reaktionen fortfarande efter så många år i sadeln (och utan sadel) är ett gapskratt. Någon bild på Baresco blev det aldrig men roligt var det...
Tack och godnatt!