Man kan ibland undra vad det är som ger en boxer denna längtansfyllda, lite lidande, blick...
Är det godis? Avsaknad av sysselsättning? Matten på tävling?
Nej, i Idas fall är det inget av det ovan nämnda utan en låda med katter som är så nära men ändå så långt borta....
Men idag vid ett tillfälle då Kissen lämnat ungarna obevakade och matten hade lyft ut dem ur lådan för att byta liggunderlag då...
"Äntligen är de mina, bara mina..."
Det tog dock inte så lång stund innan kattugarna var återbördade till sin lilla låda och Ida fick fortsätta sitt trånande.
Men nu var Kissen försvunnen, efter tolv dygns konstant matande är hon utmattad och vill helst slippa se eller höra sina små pipande ungar. Jaja, tankte matten och gick och satte sig på¨sängen. Men kuddarna var av någon anledning ovanligt knöliga, och mycket riktigt så låg det en katt begraven...
Kissen hade tagit sin tillflykt dit för att kanske få sig en lugn tupplur.
Kissen verkar helt oberörd av dramat kring hennes små ungar, hon är bara glad över Idas beskydd. Hon har ju växt upp med Ida ständigt närvarande och ser henne som en naturlig del av livet. Det ska bli mycket intressant att se hur det blir när kattungarna börjar ta sig ur lådan och springa runt, då får Ida ett verkligt problem med att hålla reda på dem.
Tack och godnatt!